Från Capri

Har insett att det mesta jag har att säga offentligt kan jag säga i artiklar och kolumner. Och så småningom också i de böcker som jag med viss möda försöker skriva. Det skrivs alldeles för mycket numera och det mesta är illa skrivet och blir inte läst och jag är ständigt medveten om risken att bidra till en utveckling där snart sagt alla skriver men där allt färre läser det som skrivs. Eller inte bryr sig om det som de har läst. Därför glest mellan anteckningarna på den här sidan.

Det är likväl för att skriva som jag sitter på Capri några veckor, i generöst åtnjutande av stipendium från Stiftelsen San Michele. Det kan ju egentligen verka lite konstigt att man sätter sig på en liten kalkstensö i Medelhavet för att skriva. Skriva går  ju i princip var som helst, bara det är någotsånär lugnt och tyst. Skrivandet är en inre process, inte en yttre. Ändå detta med den yttre miljön. Hur mycket den till sist betyder och hur mycket den faktiskt påverkar skrivandet.  Capri är ju ett konstigt ställe, på dagarna översvämmat av stimmande turistgrupper bakom resoluta reseledare navigerande med uppsträckta paraplyer eller näsdukar eller flaggor. Det går tidvis inte att ta sig motströms i de smala gränderna för det massiva flödet av uppsträckta paraplyer med tillhörande turistfölje. Märkligt detta att folk klär sig på ett annat sätt när de är turister än när de är hemma. Sämre, fulare, mindre omsorgsfullt. Illa matchande motionsoveraller typ. Det är som om en estetisk spärr lossar när vi blir turister. Som om allt är tillåtet bara för att det är praktiskt. Men dels är det praktiska inte alltid så praktiskt (dessa tungt hängande maggördlar och ryggsäckar) och dels kan det praktiska inte vara allt. Hur skulle världen då se ut?

Samtidigt går det faktiskt oerhört bra att skriva på Capri, eller i Anacapri närmare bestämt där Axel Munthes gamla villa San Michele ligger. Dels är man här avskild från allt och alla om man så vill, och dels är Capri en märkligt inspirerande plats. En daglig eftermiddagspromenad ut ur turistkakofonin och in på stigarna som leder ut mot de branta klippstupen med de svindlande utsikterna, och ett sällsynt inre lugn etablerar sig.

Med detta ville jag egentligen bara ha sagt att det ska mycket till innan något bra blir skrivet, och att jag därför under en eftermiddag då åskan mullrar och vinden viner över Capri och inga promenader är möjliga, tar mig tid att teckna ner några rader på den här sidan.

Mest för mig själv som syns, men det är nog så den här sidan är tänkt.

En liberal syn på religionen

Låt mig bara i all hast rekommendera en artikel i dagens UNT, En liberal syn på religionen, skriven av den kände amerikanske sociologiprofessorn Alan Wolfe. ”Liberaler”, skriver han bland annat, ”bör ha en öppen atttityd till religion eftersom motsatsen i sig är oliberal. Man märker detta i de nya ateisternas skrifter. De fnyser av förakt över människor som finner under i tillvaron. De betraktar dem som om de vore andra klassens medborgare enbart för att de tror, som så många liberaler inte längre gör, att Guds närvaro kan upptäckas i världen runt omkring oss.
Det är som om fundamentalismen har uppstått på nytt, men denna gång bland de icke-troende. Den fördömande tonen i deras språk avslöjar rädsla för dem som de vänder sig mot. En mer liberal syn på världen skulle erkänna att även de mest passionerat troende kommer att växa och utvecklas som ett resultat av att de exponeras för liberalismens förkärlek för öppenhet.”

Gud återigen

Det är midsommarafton i Ydre. Svenska flaggan är hissad på gårdsplanen. Snart bryter festen ut. Liksom nästa skur. Jag har som ni kanske noterat varit involverad i en offentlig debatt i Dagens Nyheter kring Humanisternas kampanj ”Gud finns nog inte” i vilken svenska flaggan plötsligt görs till en kristen symbol. Fortfarande har Humanisterna inte svarat på min fråga om de vill ta bort korset ur svenska flaggan? Debatten har tyvärr bekräftat att med Humanisterna i deras svenska tappning kan man inte diskutera religion. Det är ju lite märkligt eftersom det är religionen de angriper. Inte en viss religion, inte heller vissa religiösa avarter eller vissa former av religiöst förtryck, utan Religionen som sådan. I detta är de naturligtvis i sin fulla rätt, men då bör man rimligtvis kunna ställa kravet att de vet vad det är de angriper. Det vet de inte. Eller vill inte veta. Vad de angriper är en karikatyr. Det blir naturligtvis enklare så. Vad de angriper är en religion som kännetecknas av trosvisshet, förtryck och vidskepelse, inte en religion som kännetecknas av tvivel, öppenhet och kunskap. Humanisternas bild av Religion, för att inte tala om deras bild av Gud, är grotesk i sin propagandistiska förenkling och pinsam i sin okunnighet och fördomsfullhet.

Vad man exempelvis aldrig tillåts ana i Humanisternas material är religiösa föreställningars historiska betydelse för uppkomsten av just de värden de själva påstår sig hylla. Den tidiga upplysningens idéer uppstår i polemik mot Kyrkan men inte mot Religionen. Tvärtom är Religion i någon form oftast en viktig förutsättning för dessa idéers uppkomst, och exempelvis hos Spinoza, Rousseau eller Kant en förutsättning för deras förverkligande. Motsättningen mellan vidskepelse och kunskap, eller oförnuft och förnuft, förtryck och frihet, har i regel inte gått mellan religion och icke-religion utan mellan en form av religion och en annan. Några av de värsta formerna av mänskligt förtryck har skett i namn av  sekulära världsåskådningar. Detta är inget försvar för Religionen som sådan, bara för en någorlunda kunnig bild av vad religion är och kan vara.

Frågan om Gud är i alla händelser inte en fråga av samma slag som frågan om huruvida jorden är platt eller inte (Sturmark i DN). Att jorden inte är platt vet vi. Att Gud inte finns vet vi inte, lika lite som vi vet att han finns. Gud är nämligen inte en farbror med vitt skägg i himlen (vilket han i stort sett reduceras till i Humanisternas förenklande propaganda) utan i de flesta religioner ett begrepp för de utommänskliga dimensioner i tillvaron om vilka vi inget säkert kan veta men till vilka vi ständigt behöver förhålla oss. Jag tycker Ulrika Knutson skrev bra och roligt om detta i Fokus i veckan.

Återstår frågan, hittills obesvarad, varför denna dånande kampanj mot Religionen har initierats i ett djupt sekulariserat samhälle som det svenska. Några ledtrådar får man genom läsningen av det manifest som Humanisterna publicerade på DN debatt idag där man som exempel på de problem som Religionen förorsakar huvudsakligen hämtar exempel från talibanernas Afghanistan och ayatollornas Iran, vilket naturligtvis är exempel som väcker allas vår avsky och upprördhet men likväl är exempel från samhällen som på intet vis liknar det svenska. Ändå är det detta Humanisterna vill skrämma oss med; att den religiösa fundamentalism som idag verkar i talibanernas Afghanistan och ayatollornas Iran också riskerar att slå rot i Sverige. Religion kopplas således raskt till ”hedersförtryck”, tvångsäktenskap, ”könsapartheid” i skolan (har då dessa Humanister ingen känsla för ords valörer, apartheid om det som nyss fanns i Sverige och som då kallades flickskolor och pojkskolor och som i grunden inte har med Religion att göra och som kanske inte alltid är en dum idé).

Det är här som Humanisterna inte bara blir osakliga utan också osmakliga. De företeelser som de kritiserar går ju alldeles utmärkt att kritisera utan att angripa Religionen som sådan eftersom de sällan har sin grund i Religionen som sådan utan i sociala strukturer och  kulturella traditioner. Ja där inomreligiösa diskussioner  kanske kan visa sig vara en väg  till förändring.

Humanisternas konfrontation riskerar kort sagt att göra ont värre. Den provocerar utan att övertyga, den polariserar utan att överbrygga, den dånar utan att samtala.

Kampen mot Gud

Det är ju ingen hemlighet att en organisation som kallar sig Humanisterna gör sig stor möda att tala om för folk att Gud inte finns. Eftersom organisationen har dragit till sig ett antal miljardärer så har den också rätt mycket pengar och kan sprida sitt budskap i stora medier och med stor kraft. Mot det finns inget att invända. Missionerande rörelser har alltid funnits, och att en del har har större resurser än andra är inget att oja sig över. Fast problemet med Humanisterna är att de inte uppfattar sig som en missionerande  rörelse, än mindre som en troende rörelse, utan som en rörelse som enbart vill sprida Sanningen om Gud, dvs att han inte finns. Inför påståendet att också ateismen är en tro reagerar de ofta med hetta och vrede, såsom Sanningens och Förnuftets banérförare alltid gör när de anser sig konfronterade med Lögnen och Vidskepelsen. Ivern att missionera, ett klassiskt tecken på trosvisshet, är i alla händelser påtaglig. Sanningen måste naturligtvis snarast spridas till alla, vilket är en impuls som kännetecknar alla väckelserörelser. Den nya kampanjen, på stans alla busshållplatser, med slagordet ”Gud finns nog inte” (se nedan), är hursomhelst djupt obehaglig och personligen påträngande och missionerar för en rörelse som seglar under falsk flagg. I ett samhälle genomsyrat av Christer Sturmarks och BjörnUlvaeus trossatser skulle i varje fall inte jag vilja leva. 

Utan ironi

Såg någonstans att Dilsa Demirbag-Sten undrade om titeln på min dokumentär i TV4, Ett tal till nationen (om den finns), var pretentiös eller möjligen ironisk. Ja, hon hade nu inte sett filmen, utan tyckte sig ha anledning att tycka något om titeln oavsett innehållet. Nu handlade den bokstavligen om mina förberedelser för att hålla ett tal på Nationaldagen den 6 juni 2009 på Torekällberget i Södertälje, den stad där jag är född och uppvuxen. Mer ironiskt än så var det inte. Ett tal på Nationaldagen är ju på sätt och viss ett tal till Nationen, eller åtminstone ett tal om Nationen, eller med anledning av Nationen. På Torekällberget står väl inte bokstavligen Nationen och lyssnar, men det gör den ju nästan aldrig i något annat sammanhang heller (Melodifestivalen undantaget). Pretentiöst? Ja måhända, men jag anser att det nog är ganska pretentiöst att ta till orda offentligt över huvudtaget. Varför skulle någon vilja läsa vad just jag har skrivit eller se en film som just jag har gjort? Tro mig eller inte, men det är en fråga jag ställt mig ganska ofta, och jag måste nog hålla med Dilsa om att det faktum att jag inte dragit någon annan slutsats av detta än att jag fortsatt att publicera mig offentligt, om än inte så ofta faktiskt (en gång i månaden i DN numera, plus en och annan film och en och annan bok), tyder på ett visst mått av pretention. Jag kan å andra sidan inte mycket annat och det börjar bli sent i livet så jag får försöka hantera det hela så gott det går.

Filmen finns numera att beskåda på TV4 Anytime, med pretentiös titel och allt.

Bland bloggarna

Signaturen kh kommenterade nyligen att det är långt mellan mina noteringar. Det är sant, jag har inte skrivit så mycket på den här sidan, det som jag vill ha sagt offentligt skriver jag på annat håll tills vidare (och finns fullt tillgängligt på min hemsida), det som blir kvar känns i regel för privat, dessutom är jag inte helt bekväm med bloggosfärens hämningslöshet i ton och innehåll och finner att jag snarast blir mer återhållsam än normalt. Naturligtvis går det inte att generalisera, det finns alldeles förträffliga människor som bloggar intressant och välformulerat, men mediet som sådant, den korta stubinen, anonymiteten, gruppmentaliteten, tycks frammana det värsta hos somliga. Nyligen skrev jag några kolumner i DN där jag lade ner viss möda på att formulera mig någotsånär tydligt om demokratins behov av samhörighet, men det hinner inte gå många timmar förrän invektiven började hagla; fascist, stalinist, maoist, mångkulturkramare, gubbe, teddybjörn, en människa som ingen vill umgås med (därför vill jag tvinga dem till det) etc. Det känns inte helt rätt att uppmuntra dem. Jag inbillar mig att de uppmuntras, och delvis legitimeras, av att jag också bloggar. Inte så enkelt alltså. Kvarstår, att jag fortfarande vill kunna hitta en form och en stil som passar både mig och mediet.

Några ord om EU-valet när jag ändå är i farten. Bland partiernas valpropaganda har dykt upp de mest påkostade affischer som talar om att jag kan välja mellan olika sorters mat och olika sorters säkerhet och olika sorters transportmedel om jag röstar i EU-valet den 7 juni. Utgångspunkten är att jag inte har den blekaste aning om varför jag ska rösta den 7 juni och därför måste upplysas om saken av något slags statlig eller överstatlig myndighet. Jag har full förståelse för att folk inte vet varför de ska rösta, eller på vem eller för vad, och på vad sätt deras val kan förändra deras vardag. Till en del beror det naturligtvis på att EU-frågorna per definition är mera avlägsna, men i huvudsak beror det på att EU inte är en demokrati och att EU-parlamentet inte har rätt att väcka politiska förslag, än mindre ta ansvar för några. Jag tror det snart är dags för en ny stor debatt om vad EU ska vara och inte vara. Lissabonfördraget är ett stycke papper som alltmer håller på att förlora kontakt med verkligheten, för att inte tala om kontakt med medborgarna. Samtidigt har EU:s parlamentariker och byråkrater, hur uppriktiga och idealistiska  de än må vara i sina politiska ambitioner, de facto utvecklats till en eurokratisk överklass med löner och förmåner som riskerar att förvandlas från medel till mål. Jo, jag ska rösta i EU-valet. Det enda som är värre än att rösta, är att inte göra det. Och jo, jag ska blogga vidare, lite då och då.

Att testa Jesus

Filadelfiakyrkan på andra sidan gatan vill att jag testar Jesus i hundra dagar. Det är en värvningskampanj förstås, eller ett missionsprojekt, och om det finns väl inget att säga. Pingstkyrkan behöver väl kunder som alla andra företag, och erövra nya marknadsandelar, och utveckla sitt varumärke. Och jag förstår att kyrkans PR-makare har lärt sig ett och annat om hur man väcker uppmärksamhet. Men till vem lämnar man tillbaka Jesus om man är missnöjd?

I grevens tid

För rätt länge sedan nu publicerades en löpsedel med följande text: ”Greve sköt neger på Östermalm”. Den hade allt, som det hette, och det är bara att hålla med. Roligt och förskräckligt i oklar blandning men ändå totalt passé, trodde jag. Så icke. Grevens tid är tillbaka. En greve har i alla händelser blivit skjuten på samtliga löpsedlar, därtill av en medieprofil, vilket är en brottsprofil som inte existerade på gamle grevens tid. På ena tidningens löpsedel tillhålls läsarna dessutom att samla på Hermans kungar, vilket väl också får sägas vara ett tidens tecken. Fråga mig bara inte vilken tid. Jag fruktar det värsta.

Gratisekonomins obetalda räkningar

Jo, medan jag funderar över bloggandets vara eller inte vara (för min egen del), kan jag inte låta bli att förundras över den enorma kreditbubbla som just nu byggs genom gratisekonomin på nätet, som ju inte är någon gratisekonomi eftersom någon i slutändan måste betala, åtminstone för det som kostar pengar att producera. Peter Wolodarski skrev alldeles utmärkt om detta i gårdagens Dagens Nyheter. Alla dessa medieföretag som satsar miljoner och miljarder på nätpublicering utan att kunna ta betalt, och alla dessa mediala produkter som nu erbjuds gratis i den märkliga förhoppningen att någon gång i framtiden kunna ta betalt för dem. Ebberöds bank framstår som en ren vinstmaskin jämfört med detta. Alltså, i förhoppningen om framtida intäkter som ännu ingen har sett och ingen ännu vet om de finns, lagrar sig gratisekonomins obetalda räkningar på hög. Och jag antar att detta ständiga gratisbloggande som jag själv nu obekymrat bidrar till, kommer att göra slut på den värld i vilken det finns ett samband mellan produktion och konsumtion, arbete och lön, insats och utdelning. Vad den delvis infantila diskussionen om nätets frihet och rätten att fildela etc, kort och gott borde handla om, är vem som ska betala gratisekonomins räkningar. Om ingen betalar dem, är det nog bara en tidsfråga innan också den här kreditbubblan spricker.

Att välja tonart

Jag har fått anledning att fundera över skillnaden mellan tonarter. Ja, det är klart att det är skillnad på dur och moll i alla deras varianter, men när jag förberedde mig för att säga något om det program jag satt ihop för en kammarkonsert i Uppsala i kväll, påpekade min vän och forne stråkkvartettmaestron Lars Fresk för mig att skillnaden mellan C-dur och c-moll, i synnerhet för stråkar, är skillnaden mellan det vardagliga, lite fadda, och det ödesmättat dramatiska. Och att det inte är en tillfällighet att Beethovens ödessymfoni går i c-moll, eller hans Pathéthique-sonat, eller för den delen den stråktrio som ska spelas i Uppsala konserthus ikväll, följd av Stenhammars femte stråkkvartett –  i C-dur. Det är verkligen inget fel på Stenhammar, men tonarten sätter onekligen en annan sinnesstämning. Vilket gör mig alltmer övertygad om också människan har sina tonarter. C-dur-människan och c-moll-människan. C-dur-humör och c-moll-humör. Och att det är därför som musiken går oss till sinnes. Och att det är sinnet som ibland kräver sin musik.

Nu till Uppsala. Där blir Ess-dur också, Mendelssohns stråkoktett.