Intet nytt i Europa

Tar mig friheten att lägga ut en kolumn om Europa och euron som jag skrev i Moderna Tider, juli-augusti 1998. Lika aktuell idag som igår. Eller som fransmännen säger: plus ça change, plus c‘est la même chose:

 

DET ÄR UTAN tvekan ett stort och historiskt steg som Europa tar vid nyår när elva nationer ersätter sina egna traditionstyngda valutor med en ny gemensam. Det är också ett högst oförutsägbart steg. Kanske ett steg för mycket.

Hur mycket vi än försöker analysera och kalkylera följderna återstår i alla händelser ett enerverande mått av ovisshet. Vi vet att den gemensamma valutan, euron, kommer att sätta omedelbara, konkreta och direkta spår i varje europeisk medborgares liv. Över en natt kommer de att kunna jämföra sina löner, priser och pensioner från Torneå till Lissabon. Över en natt kommer deras nationella regeringar att berövas makten över penning- och valutapolitiken och därmed framstå som formellt just så maktlösa som de i praktiken redan är. Över en natt kommer denna frivilligt uppgivna nationella makt att utövas av en europeisk centralbank och ett särskilt råd för euroländernas regeringar. För medborgarna avgörande förändringar, vare sig de utlöses av marknadens reaktioner eller av centralbankens aktioner, kommer av många att uppfattas som yttre ”europeiska” ingripanden i vad som nyss var inre nationella angelägenheter.

Utifrån detta kan man förvisso måla upp ett katastrofscenario där växande nationella frustrationer och sociala spänningar leder till ett sammanbrott för hela det europeiska ”projektet”. Europa är inte USA. Kulturella, språkliga och sociala skillnader kommer att befästa de gränser som euron river. Européer kommer fortsatt att kräva jobb och tillväxt i de länder de lever – och de kommer fortsatt att kräva det av sina maktlösa nationella regeringar. Vad som följer i eurons spår är inte den europeiska demokrati som en europeisk valuta pockar på, utan en samling allt sämre fungerande nationella demokratier – med allt mer frustrerade väljarkårer.

Djupast sett uttrycker detta katastrofscenario en kritik av hela det nuvarande EU-projektet eftersom det ifrågasätter att en europeisk politik över huvudtaget är möjlig, att det ur nationernas Europa någonsin kan uppstå ett européernas Europa. En av dem som numera öppet ifrågasätter detta är Sveriges statsminister Göran Persson.

Frågan är onekligen öppen, men avgjord är den inte. Lika lite som det för tjugo år sedan var avgjort att vi skulle gå mot den europeiska gemenskap vi har idag. Eller att Sverige skulle vara med. Nästan alla de institutioner vi idag förknippar med den europeiska gemenskapen har tillkommit som resultat av mer eller mindre oförutsägbara handlingar av ett ganska litet antal aktörer, eller som Gary Marks skriver i en ny antologi om den europeiska integrationens historia: ”Eftersom EU är en skapelse av kreativa politiska aktörer, lär också dess fortsatta utformning präglas av innovation och oförutsägbarhet.” (Klausen, Tilly m fl: European Integration in Social and Historical Perspective, Rowland & Littlefield 1998.)

Vad som nämligen ytterligare skiljer Europa från USA är den påtagligt större instabiliteten. För att låna ett uttryck från fysiken rör vi oss här med ett dynamiskt system i stark ojämvikt. I ojämviktssystem får små förändringar stora konsekvenser, enskilda aktörer kan välta hela brädet.

I det perspektivet är det ohistoriskt att se det nuvarande nationalstatssystemet som Europas naturliga jämviktstillstånd. Europa före första världskriget var en kontinent präglad av öppna gränser, långtgående ekonomisk integration och stor rörlighet för människor och kapital. De nationer vi idag förknippar med Europa är barn av de följande årtiondenas krig och kriser. Den moderna europeiska välfärdsstaten formades under trycket av yttre och inre hot. Den tidiga västeuropeiska gemenskapen formades under ett kallt krig, då den enda gemenskap som ansågs möjlig var den mellan strikt nationella ekonomiska intressen.

Vad som undan för undan, och ganska osystematiskt, har förändrat den europeiska gemenskapen till något helt annat är inte minst insatser av ”kreativa politiska aktörer”. Ett ojämviktsläge har utlöst ett annat. Med den historiska restriktionen att en ekonomisk ojämvikt fick kallas europeisk, men inte en politisk. Detta har länge upprätthållit föreställningen om att vi kan ha en överstatlig europeisk ekonomi utan en överstatlig europeisk politik.

Med euron lär det, om inte förr, stå klart att vi inte kan det. De som därmed tror att den europeiska gemenskapen nått bristningsgränsen kan ha rätt. De som tror att ännu en våg av kreativt europeiskt institutionsbyggande står för dörren kan också ha det. Nu som tidigare spelar det en stor roll vad Europas enskilda ledare gör eller inte gör.

När Göran Persson öppet säger att en gemensam europeisk politik är omöjlig bidrar han aktivt till att göra den omöjlig. Vilket Europa han därmed bidrar till att möjliggöra vet vi ännu inte.