Låt mig bara i all hast rekommendera en artikel i dagens UNT, En liberal syn på religionen, skriven av den kände amerikanske sociologiprofessorn Alan Wolfe. ”Liberaler”, skriver han bland annat, ”bör ha en öppen atttityd till religion eftersom motsatsen i sig är oliberal. Man märker detta i de nya ateisternas skrifter. De fnyser av förakt över människor som finner under i tillvaron. De betraktar dem som om de vore andra klassens medborgare enbart för att de tror, som så många liberaler inte längre gör, att Guds närvaro kan upptäckas i världen runt omkring oss.
Det är som om fundamentalismen har uppstått på nytt, men denna gång bland de icke-troende. Den fördömande tonen i deras språk avslöjar rädsla för dem som de vänder sig mot. En mer liberal syn på världen skulle erkänna att även de mest passionerat troende kommer att växa och utvecklas som ett resultat av att de exponeras för liberalismens förkärlek för öppenhet.”
måndag 22 juni 2009 kl 18:04 |
Hej Göran
Normalt sett jag en stor beundrare av din humanistiska hållning och din överblick i de stora frågorna.
Men i denna fråga kan jag inte följa med dig fullt ut på resan.
Även jag kan tycka att Föreningen Humanisterna tidvis känns en aning överladdade. Senaste kampanjen upplever jag t.o.m. som lite barnslig i karaktären.
Men jag tycker ändå att du missar några viktiga faktorer:
1) Det pågår i allt en maktkamp om tolkningsföreträdet hur liberal än en människa försöker vara.
2) Föreningen Humanisterna som den nu ser ut, tolkar jag som en motreaktion till de senaste årens skeenden.
3)Den Kreationistiska rörelsens försök att vinna mark. Även i Sverige har detta faktiskt varit relativt tydligt de senaste 10 åren. (Ella Bohlin KD har tex tydligt talat om att hon sympatiserar med dessa förställningar)
4) På internet har det växt fram en ”egen värld” av ställningskrig mellan religion – vetenskap.
4) Framväxten av religiösa friskolor.
5) Invandringens biprodukt: Islam i Sverige som en kraft som inte kan negligeras.
6) Upplevelsen att naturvetenskapen förlorar terräng relativt postmodernism och socialkonstruktivism.
Dessutom har jag personligen hela mitt liv ända sedan söndagsskolan tidigt 60 – tal känt mig tydligen kampanjad av det religiösa Sverige. På min mammas sida rådde den strikta Pingstkyrkans världsbild.
Jag kände stort obehag redan som 7 åring.
Faktum är att jag inte psykologiskt klarar av att lyssna på en enda Gudstjänst. Jag måste fly. Jag får faktiskt andnöd. Min allergi har naturligtvis uppstått som en kombination av tidiga erfarenheter och min personlighet att ständigt ifrågasätta.
Personligen lider jag svårt av att summan av vetenskaperna kosmologi, paleontologi, paleogeologi, paleoantropologi, arkeologi, evolutionslära, evolutionspsykologi fortfarande i detta land Sverige endast undervisas till det svenska folket som en minimal bråkdel av religionsundervisning.
Faktum är att det endast är de elever som läser naturvetenskaplig linje på gymnasiet som nuddar vid ämnet evolutionslära. Men då endast som ett rent biologiskt ämne inriktat på mutationer och genetik samt en del om de tidigaste bakterierna.
En bråkdel av Sveriges befolkning vet att Jordklotet är ca 4 miljarder år, att de bakterierna levde ensamma över 3 miljarder år. En bråkdel har hört talas om den kambriska explosionen. en bråkdel vet att homo sapiens i hela sin art härstammar från en liten folkgrupp i nordöstra Afrika som utvandrade över klotet för ca 100 000 år sedan.
Göran:
Det finns en ofattbar kunskap som det svenska folket inte har en aning om. Ännu mindre har mer än en bråkdel av befolkningen försökt sätta in all denna kunskap i en existensiell konsekvensanalys.
Flertalet människor, sekulära såsom religiösa lever med ett historieperspektiv som börjar för ca 10 000 år sedan.
Hur skall vi hantera tiden 13,7 miljarder – 10 000 år.
I ett existentiellt perspektiv är det i detta tidsspann som jag befunnit mig de senaste 15 åren.
Jag har då tänkt. Under hur lång framtid skall myter som är ca 10 000 år fullständigt dominera folkflertalets verklighetsbild.
Vetenskapen når ju djupare och djupare längs tidsaxeln. När skall religionerna och myterna anpassas till detta.
Det andra blir ohållbart i längden. För mig t.om. ohederligt.
Funktionella myter borde bilda en förlängning av vetandet. Inte som nu stänga inne vetandet.
För 4000 år sedan hade väl myterna denna funktion. Men inte i nuläget.
Min präst försöker sätta ord på det som är bortom Big Bang.
I denna typ av resonemang anser jag att den egentliga frågan finns att diskutera.
Inte i ett gräl om affischer på tunnelbanan.
torsdag 25 juni 2009 kl 09:00 |
Personligen tycker jag att religionskritik inte bör kritisera själva troendet, d.v.s. en ”vetenskapsteori” som för vissa är ”oförnuftig”. Vad som bör kritiseras är den religiösa praktiken, när den underminerar människors förmåga att själva välja sin egen väg till lycka. Och då måste man också erkänna att religion också kan ha positiva konsekvenser (sedan gäller det för de ”goda” religiösa som vill ha kvar sin tro att de främjar en teologi som understryker dessa goda konsekvenser).
torsdag 25 juni 2009 kl 09:37 |
Antingen väljer man att tro på vetenskap, kunskap och fakta, eller så väljer man att tro på religiösa historier om hur världen är beskaffad. Om man väljer det senare får man nog även stå ut med att bli ifrågasatt. Varför är religionen något som inte får diskuteras? Folk kan välja att tro på socialism, konservatism, skattesänkningar eller vad som helst, och det tåls att diskuteras. Men om man väljer att tro på gud, något som helt saknar vetenskapligt stöd, så är det tabu att ifrågasätta. Göran, dina inlägg i detta ämnet förvånar mig faktiskt.
Hur ska man på allvar kunna tro på gud och olika religioners förklaringar? Oavsett om man följer islam, kristendomen, eller tror på Zeus, Poseidon eller Tor så menar alla att just deras religion är den rätta och sanna. Det låter inte särskilt troligt.
söndag 28 juni 2009 kl 00:31 |
Artikelförfattaren har en poäng i att en liberal syn på religionen är nyttigt. Kan någon svara på mina frågor angående de skäl han tar upp?
Det är väl inte så uppseendeväckande att det, när och där samhället så starkt präglas av religionens inflytande, finns exempel på att det även i religiösa kretsar gjordes framsteg i riktning mot det moderna samhället och sociala reformer? Självklart bör de religösas synpunkter ges lika mycket utrymme (och utsättas för lika mycket granskning) som alla andra men att religionen utifrån ovanstående argument är att tacka för det moderna samhället tycker jag är att gå lite väl långt.
I sitt andra argument tar Wolfe upp exempel på stater där sekularismen är stark som Sverige, Danmark och USA och menar att liberalers oro inte längre är meningsfull. Men det är väl inte svårt att hitta exempel på stater där det inte förhåller sig på det viset som han beskriver?
Vad vill Wolfe få ut av det tredje skälet (fjärde stycket i texten)? Han kan väl inte mena att liberaler eller humanister skulle föredra kristendomen framför islam eller någon annan religion?
Det sista skälet är väl ganska självklart? Liberaler bör ha en liberal attityd till religionen. Stycket som tar upp att det skulle finnas förakt från ateister gentemot religiösa, som du Göran citerar, vet jag inte vem som åsyftas. Om du Göran menar att Humanisterna bör ta åt sig av det så tycker jag nog att det varit rätt nogranna med att påpeka att de angriper religionsfriheten utan endast menar att ifrågasätta religionen och vissa sociala fenomen som den medför.
Mvh
Sipps
söndag 12 juli 2009 kl 18:45 |
Hej Göran och andra läsare,
Tack Göran för att du oförtröttligt tar dig an politiska frågor och för dem till ett existensiellt djup.
Detta inlägg ska handla om att vara troende svensk. Inte många debatörer i vårt land vågar ta ordet tro i sin mun – varför är det så?
Och vilket Sverige ser vi idag, vilket vill vi se imorgon, kan man tala om ett ”vi” och en gemensam syn ö.h.t. och vilka får var med i det?
Som troende kristen idag i Sverige känner jag mig tillhöra en minoritet, även om en majoritet fortfarande tillhör Svenska kyrkan. Jag vill se på världen med trons glasögon. Det är något jag väljer, men det är också något som drabbar mig. Det kan få mig att gråta av tacksamhet – ett tack till ett Du som är större än jag själv. Jag är så glad att jag, bortom mina tvivel, får säga ordet tack.
Det är inte så många svenskar idag som ser sig själva som troende kristna. Det land som har korset på flaggan är ett av världens mest sekulariserade. Ska jag ändå känna samhörighet med de svenskar som bor här? Varför då?
För kärleken till en natur jag själv ofta upplever som alltför regnindränkt och kall, alltför obebyggd och okultiverad?
För ett språk som verkar bli allt fattigare på synonymer, långa meningar, grammatiska vändningar, där allt ska gå att SMS:a på några sekunder?
Ska jag känna en svenskhet för att vi alla har samma statsminister, alla väntar på att Viktoria ska krönas till drottning över detta land? (Viktoria som vuxit upp med tydliga lutersk-kristna värderingar, inte minst tack vare sin tyskspråkiga mor).
Ska jag känna svenskhet för att jag har åtminstone en IKEA-möbel hemma? Det har miljoner andra människor världen över. För Volvo och SAAB när de är konkursutsatta och jag själv kör en Skoda?
Ska jag känna samhörighet med konflikträdda svenskar när jag själv snarast piggas upp av ett gräl, eller i alla fall ett meningsutbyte värt namnet?
Kanske är det som du säger Göran i ditt tal i Södertälje, att svenskheten sitter i barndomsminnena. Men den som inte vuxit upp här tror jag ändå kan bli svensk med tiden – det kanske nöts in, år efter år, som den berömda droppen som urholkar stenen – en dag är man mer svensk än något annat. Eller kan det komma överumplande, som för en Ludmila eller någon annan idrottsstjärna, helt plötsligt har man tagit ett medvetet steg: jag är svensk för jag vill vara det. Men hänger det bara på min vilja? Jag vill spela kula med de andra barnen, men om de inte vill spela med mig?
Jag vill kunna samexistera med andra människor här – eller någon annanstans. Det spelar inte så stor roll faktiskt, bara jag får säga, tro och tänka som jag vill och min medmänniska också har samma rättigheter. Om någon stort och blaffigt säger ”Gud finns nog inte” önskar jag att andra säger ”Gud finns nog”. Den personen kan vara jude, muslim eller kristen – låt alla komma till tals.
Själv säger jag: ”Gud finns nog” – och jag är glad så länge jag får säga det i Sverige idag. Det känns faktiskt inte alltid så självklart.
onsdag 29 juli 2009 kl 09:39 |
Göran, du fick en kommentar till din textrubrik 22.6. ”En liberal syn på religionen”, av Anders B Westin. Han skrev, ”Det finns en ofattbar kunskap som det svenska folket inte har en aning om.” Han hade en del kloka synpunkter, men vad ”ofattbar kunskap” är, blir lite för svårt att förstå. Där underskattar han, det svenska folket och många av oss gräsrötter, med sin kritik. Istället är det nog de flesta av er ur eliten, som inte har nått fram till den inre kärnan i såväl tron, som i Guds ultravetenskapliga andeskapande i en ny tid.
Jag anser även, att politikerna nu måste börja med att se krisen som även något av en sekulär tankekris. Varvid de måste få hjälp av såväl oss gräsrötter som religionen, för att komma ur den. Med bättre postmodern, andlig tro, kan även vi utsatta gräsrötter kvalitativt förändra i världens modernaste land, Sverige, Sweden. Och därigenom äntligen bli välförtjänt lyckliga. Nu när den konforma eliten övergivit folkhemmets solidaritet, för det moderna mammonsamhällets odemokratiska stresstillvaro, och bara vill bli rika, kallsinnigt nyttiga, och politiskt korrekta.
Nyligen på nätet har jag skrivit om, att man brukar tala om ett EU i två hastigheter. Men nu nära tidens slut och ny tids början, anser jag att man främst måste börja tala om ett EU i två riktningar där splittring finns beroende på folkets olika val, om yttersta framtid. Och där verkligt divergerande framtidsmål utkristallerar sig. EU har tagit för lätt på varaktigheten av tillvaron, eftersom det ”nog nödvändighetsvis”, kan bli en fortvaro av skapelsens arbetskrävande liv, och inte bara en tom frånvaro efter döden. Och den leder mot en ny tillvaro, där Guds rättvisa samverkar i viss mån med lagstyrande samhällens fortsatta förekomst, vid tidens slut, enligt vad jag förstår.
Så i valet om vår yttersta framtid, blir det nog våra olika karaktärer rent mänskligt sett, som nog som avgör, vilka två alternativ vi väljer. Vi troende kristna eller troende på andra religioner, väljer nog alternativet ”paradiso”, med en ”direktväg” mot nåd, evangelium, försoning och kärlek, i postmodernitetens, och i Jesu själsliga, ”kvinnliga paradis” i Sverige, Sweden, och i andra länder. Andra mänskliga karaktärstyper känner mer för att fortsätta på samhällets och nödvändighetens mammonväg, där i tillvarons fortsatta skeende. Det syns innebära ”en omväg” utefter andra ringen i den eviga åttan (8), med ansvar, hårt arbete i ”inferno”, i innan slutligt rättvisare och bättre samhälle, samt möjligen paradis till sist nås.
Jag tror att den nya ”nuflödeseviga” IT-postmoderniteten därvid kompletterar förnuftigt och emotionellt, modernitetens arbetsbelastade kamp och äventyr genom framtidens kommande tider, i Sverige och i andra länder. Alltmedan den lagiske Guden och Derrida säkert ytterst vidhåller, att för deras del, gäller deras uppfattning om rättvisans nödvändighet. Rätt ska ju vara rätt!? Nåväl, för oss troende, står försoning och förlåtelse ytterst över rätten. Den senare, som möjligen kan ge viss rättvisa och mångfaldig upprättelse, från det syndafall
i tidens begynnelse, som gjort att människan redan från början varit indragen i en fruktansvärd olycka. Den som ofta varit en dominerande känsloerfarenhet för alla vi enskilda människor i förhållande till Gud, i historiens alla samhällen och i hela vår värld.
lördag 8 augusti 2009 kl 08:20 |
Göran
Om du någonsin har tid så vore det jättesnällt om du kunde kolla någon gång i framtiden. Jag är en 20 åring som har lagt ner arbete på att förklara vad jag känner och tycker. Handlar i stort sett om religiositeten i Sverige, de unga och humanisternas kampanj. Det vore en dröm som går i uppfyllelse att få respons av den jag tycker är Sverige bästa författare.
http://palestiniern.wordpress.com/2009/08/08/en-dold-fortvivlan-i-sverige/
måndag 10 augusti 2009 kl 12:13 |
Sign.comitis. Du rubricerar ditt inlägg på den internetsida som du skrivit på, som ”En dold förtvivlan i Sverige”. Där håller jag med om det du skriver. Och denna förtvivlan har accelerande ökat speciellt sedan 1990-talet, enligt min åsikt. Men under hela 1900-talet har den sekulära, liberala eliten haft ständiga genombrott i sin kamp mot kristendomens ”vidskepelser”. Det som de då såg den som.
Och istället skapades ett upplyst modernt, materialistiskt land. Men denna upplysthet har i Sverige nu nedsläckts av en hel del orsaker. Främst kanske av att landet nu är aningslöst ytterstyrt av sin moderna rationalitet. Och följer mest bara med i den giriga kapitalismens omväg bort och ut, i det globala och universella. I det tomrum som då lämnas, ges dock lyckligtvis plats för postmodernitetens, fredliga, själsliga, barnsliga, ”kvinnliga”, andliga, nya IT-maktposition i Guds ”eviga nu”.
Den senare maktens förnuft omvälver då allteftersom, genomgripande mot ensidigt logiska, kritiska makthavare och förståndsvetenskapare. De som benämner sitt känslokalla förstånd som förnuft, såväl till vardags, som i Nobelprisutdelningstider.
Och förhoppningsvis kan vi redan idag ändra på det som nämns i radions eko idag 10/8 2009, att Migrationsverket i sin kalla förståndiga rationalitet, sänder kristna iraker tillbaka till Irak, där de förföljs för sin kristna tro. Det är en skandal, att en religionsinkompetent, sekulär, svensk myndighet kan göra så.
Jag tror det är begreppet rationalitet som bättre borde omdefinieras i Sverige. Du, Göran har ju gjort en skicklig djupdykning i din bok ”Da Capo al fine”, från 1980-talet. Där du skriver om rationalismens problem i maskinsamhället, i en essä om ”Maskinmänniskans död”.
Av mycket djuplodande som skrivs där, finns hänvisning till till Hermann Brochs romantrilogi ”Sömngångare.” Han skriver där: ”friläggs med konsekvens och klarsyn det värdenas sönderfall som är det moraliska sammanbrottets kärna.” Och i anslutning därtill har han uttryck som,
—”Rationalismen hade sökt skapa en yttre logik, ett yttre förnuft, en ”saklighet” bortom och ovan individers värden och värdesystem.”
—”Människans inre rationalitet, hennes moraliska drivkrafter, hade systematiskt reducerats till verkningar av en materialistisk, värdefri logik.”
…för att tala i Max Webers termer; den ändamålsrationella handlingen hade helt undanträngt och ogiltigförklarat den värderationella handlingen.
—Brochs ”saklighet” är logikens frigörelse från alla värdesystem.
Det jag undrar över med syftning på ovanstående text, borde vi inte i Sverige ersätta rationalitetsbegreppet till att gälla för det enbart logiskt och kallsinnigt förståndiga, samt pragmatiskt väl planlagda, i verklighetens nödvändighetsrike. Och låta förnuftsbegreppet innebära, det som vi har i högra hjärnhalvans frihetstänkande rike, där även känsla ingår. Och sedan kan vi ha ett litet hopp, om att makthavarna dock kan spetsa sitt förstånd med förnuft, emellanåt samtidigt.
För annars har det förståndet ensidigt i Sverige och annorstädes, med såväl historiskt som postmodernistiskt förnuft, inte mycket att skaffa. Det förnuftet inklusive Jesu förnuftiga evangelium, är undertryckt i Sverige, samt även kristen andlighet och djupanalytisk psykologi, sedan decennier tillbaka.
tisdag 11 augusti 2009 kl 09:07 |
I mitt senaste inlägg avslutade jag med en tes om ett länge nedtryckt postmodernistiskt förnuft. Det som jag använder av när jag bemöter de nya ateisterna och humanfundamentalisterna, om vilka Alan Wolfe säger enligt Görans citat: ”Det är som om fundamentalismen har uppstått på nytt, men denna gång bland de icke-troende.”
Lyckligtvis för bland annat mig som troende på såväl kristendom som på viss del av newage, är det förnuftet nu på väg framåt och uppåt i dagens begynnande era av omvälvande paradigmskifte. I newage anser jag då att kommande ultramodern vetenskap och kunskap gömmer sig. Och paradigmskiftet som ger en vändning 180 grader på den mentala historiska tidsaxeln, har filosofen Jacques Derrida tydligast visat på. Där passar hans nyckelbegrepp att tillvaron är ett ”spel mellan skillnader” djupast och tydligast, in.
Så han (var) och är en pådrivande gestalt när han i sin dekonstruktion av tillvaron visar, att till den”manliga” moderniteten med ursprung från minst ett halvt millennium sedan, finns dess paradoxmotsats den ”kvinnliga” postmoderniteten. Alltså där finns tydligen detta enkla, som är det svåra. Ett samband i vardag som helgdag mellan det yttre och inre, kropp och själ, eller vice versus, i form av en genderkonkurrens som helst kan ses som ett komplement.
Men för viss politisk och och en hel del annan elit i Sverige är det tydligen så, att i ”Världens modernaste land” känns nog moderniteten bättre som ensam, ”germansk”, manlig ramfaktor. Och där vikingalynnet fanns kvar även i historiens krigiska 1600-tal, som fram till dagens kampglada ishockeyhjältar.
En tysk journalist Thomas Steinfeld skrev dock i tidskriften Forskning & Framsteg nr 6/2007 en artikel om Sverige, där han satte rubriken för vårt land som ”Lycksalighetens land”. I jämförelse med att leva i Europas mitt ansåg han att Sverige är det ”förlovade landet i norr”, som ”framstår som en salig ö långt bortom de värsta odrägligheterna.”
Redan på 1980-talet hittade jag text om paradoxskillnader mellan modernitet och postmodernitet i en tidskrift. Samt har lagt till en del sådana själv härnedan, troligen dock ibland något ansvarslöst frihetligt*.
Alltså analysen, som moderniteten till en del karakteriseras av, kompletteras av— postmodernitetens syntes,
manlig av——————- kvinnlig,
förstånd av—-förnuft
objektvetenskap av—kvant- och strängteori
hierarki av — anarki (folkviljans mångfald av perspektiv*),
riktning, djup av — yta,
plan, nödvändighet av— fånga mening i flykten, frihet
germansk av— latinsk, slavisk m.fl.
Protestantism av —katolicism*
proffsighet av—amatör* (Ge mig hellre en glad amatör än……)
logik av— estetik, känsla*
motsägelsefri logik av—- vinkelställd paradoxlogik, rumtid*
fysik, materia, vetenskap av— kvantfysik, energi, andlighet*
konstruktiv av— kreativ
genital/fallisk av— polymorf, androgyn
ursprung, orsak av— spår, skillnader
exploaterad, förstörd miljö av— hållbar,värderad miljö*
typ av— blandegenskaper
biologi av— astrologi*(Guds tillåtelse därav, dock ej för egendomsfolket, 5:e Moseb.-4:e st.-19:e vers)
debatt, maktidentitets- (åsikts-, insikts)-hävdelse av —dialog, värdeöverenskommelser*
rättvisa av— försoning, förlåtelse
moralisk dödsdrift och omoralisk dödsdrift av, moralisk livsdrift*
lag av— evangelium*
våld, krig av— rättvis fred, frid*
Gud, fader av— Gud, moder samt av jungfru Maria och Jesus.*
——————————–
Ja, där finns en del begrepp som kanske kan ses som diskussions- eller dialogmaterial att ta upp i den här sajten.
lördag 19 september 2009 kl 12:00 |
Tack för din mycket goda insats i gårdagens Studio 1 (18/9), där du med en knivskarp tydlighet och saklighet visade den allt brunare Göran Hägglund vad som inte hör hemma i ett demokratiskt samtal.
Tack för det.
lördag 17 oktober 2009 kl 17:15 |
Jag vill be om ursäkt för att jag inte svarat på inlägg i detta samtal, men jag har haft svårt med tid och arbetsro och därför inte ägnat diskussionerna på sidan den uppmärksamhet som de förtjänar. Kapitlet Göran Hägglund är nog inte avslutat, Ann-Sofie, och det finns säkert anledning att återkomma.