Gud återigen

Det är midsommarafton i Ydre. Svenska flaggan är hissad på gårdsplanen. Snart bryter festen ut. Liksom nästa skur. Jag har som ni kanske noterat varit involverad i en offentlig debatt i Dagens Nyheter kring Humanisternas kampanj ”Gud finns nog inte” i vilken svenska flaggan plötsligt görs till en kristen symbol. Fortfarande har Humanisterna inte svarat på min fråga om de vill ta bort korset ur svenska flaggan? Debatten har tyvärr bekräftat att med Humanisterna i deras svenska tappning kan man inte diskutera religion. Det är ju lite märkligt eftersom det är religionen de angriper. Inte en viss religion, inte heller vissa religiösa avarter eller vissa former av religiöst förtryck, utan Religionen som sådan. I detta är de naturligtvis i sin fulla rätt, men då bör man rimligtvis kunna ställa kravet att de vet vad det är de angriper. Det vet de inte. Eller vill inte veta. Vad de angriper är en karikatyr. Det blir naturligtvis enklare så. Vad de angriper är en religion som kännetecknas av trosvisshet, förtryck och vidskepelse, inte en religion som kännetecknas av tvivel, öppenhet och kunskap. Humanisternas bild av Religion, för att inte tala om deras bild av Gud, är grotesk i sin propagandistiska förenkling och pinsam i sin okunnighet och fördomsfullhet.

Vad man exempelvis aldrig tillåts ana i Humanisternas material är religiösa föreställningars historiska betydelse för uppkomsten av just de värden de själva påstår sig hylla. Den tidiga upplysningens idéer uppstår i polemik mot Kyrkan men inte mot Religionen. Tvärtom är Religion i någon form oftast en viktig förutsättning för dessa idéers uppkomst, och exempelvis hos Spinoza, Rousseau eller Kant en förutsättning för deras förverkligande. Motsättningen mellan vidskepelse och kunskap, eller oförnuft och förnuft, förtryck och frihet, har i regel inte gått mellan religion och icke-religion utan mellan en form av religion och en annan. Några av de värsta formerna av mänskligt förtryck har skett i namn av  sekulära världsåskådningar. Detta är inget försvar för Religionen som sådan, bara för en någorlunda kunnig bild av vad religion är och kan vara.

Frågan om Gud är i alla händelser inte en fråga av samma slag som frågan om huruvida jorden är platt eller inte (Sturmark i DN). Att jorden inte är platt vet vi. Att Gud inte finns vet vi inte, lika lite som vi vet att han finns. Gud är nämligen inte en farbror med vitt skägg i himlen (vilket han i stort sett reduceras till i Humanisternas förenklande propaganda) utan i de flesta religioner ett begrepp för de utommänskliga dimensioner i tillvaron om vilka vi inget säkert kan veta men till vilka vi ständigt behöver förhålla oss. Jag tycker Ulrika Knutson skrev bra och roligt om detta i Fokus i veckan.

Återstår frågan, hittills obesvarad, varför denna dånande kampanj mot Religionen har initierats i ett djupt sekulariserat samhälle som det svenska. Några ledtrådar får man genom läsningen av det manifest som Humanisterna publicerade på DN debatt idag där man som exempel på de problem som Religionen förorsakar huvudsakligen hämtar exempel från talibanernas Afghanistan och ayatollornas Iran, vilket naturligtvis är exempel som väcker allas vår avsky och upprördhet men likväl är exempel från samhällen som på intet vis liknar det svenska. Ändå är det detta Humanisterna vill skrämma oss med; att den religiösa fundamentalism som idag verkar i talibanernas Afghanistan och ayatollornas Iran också riskerar att slå rot i Sverige. Religion kopplas således raskt till ”hedersförtryck”, tvångsäktenskap, ”könsapartheid” i skolan (har då dessa Humanister ingen känsla för ords valörer, apartheid om det som nyss fanns i Sverige och som då kallades flickskolor och pojkskolor och som i grunden inte har med Religion att göra och som kanske inte alltid är en dum idé).

Det är här som Humanisterna inte bara blir osakliga utan också osmakliga. De företeelser som de kritiserar går ju alldeles utmärkt att kritisera utan att angripa Religionen som sådan eftersom de sällan har sin grund i Religionen som sådan utan i sociala strukturer och  kulturella traditioner. Ja där inomreligiösa diskussioner  kanske kan visa sig vara en väg  till förändring.

Humanisternas konfrontation riskerar kort sagt att göra ont värre. Den provocerar utan att övertyga, den polariserar utan att överbrygga, den dånar utan att samtala.